What do you think?
Rate this book
De kommer att drunkna i sina mödrars tårar
En vinterkväll kliver tre individer som svär trohet till den sönderfallande terrorstaten Daesh in i en bokhandel. En kontroversiell konstnärs framträdande avbryts av ett pistolskott, panik utbryter och samtliga i lokalen tas som gisslan. Men en av de tre angriparna, en ung kvinna som har som uppgift att filma våldet, bär på en hemlighet som kan ändra allt. Under attacken vänder hon sig till en av de andra och viskar: Allt är fel. Vi borde inte vara här. Vi borde sticka.
Två år senare besöker en författare kvinnan på en rättspsykiatrisk klinik. Hon har läst hans böcker och ger honom en bunt papper, där hon har skrivit ner en sällsam berättelse.
Hon menar att hon kommer från framtiden.
Två år senare besöker en författare kvinnan på en rättspsykiatrisk klinik. Hon har läst hans böcker och ger honom en bunt papper, där hon har skrivit ner en sällsam berättelse.
Hon menar att hon kommer från framtiden.
301 pages, Hardcover
First published February 27, 2017
About the author
Johannes Anyuru
16 books216 followersJohannes Anyuru, born 23 March 1979, is a Swedish poet and author. His father is from Uganda and his mother is Swedish.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Johannes...
http://sv.wikipedia.org/wiki/Johannes...
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 573 reviews
March 21, 2017
Det här är en roman som inte liknar någon annan jag läst. Jag skulle inte bli förvånad om den finns med bland de Augustprisnominerade i höst.
Det är ingen lättläst bok. Dels varvas skildringar av dåtid, nutid och framtid, dels skiftar berättarperspektiven. Därutöver har berättelsen existentiella och religiösa inslag, eller om det är inslag av science fiction. Det tog tid för mig att få grepp om historien, vad det var som hände, egentligen, och vad det innebar på ett djupare plan.
Boken inleds med att en ung kvinna tillsammans med två unga män kliver in i en bokhandel där en kontroversiell konstnär skall framträda. De tar konstnären och besökarna som gisslan och kvinnan filmar det våld som följer. Mitt under terrorattacken vänder hon sig till en av de andra och viskar: Lyssna på mig. Jag tror inte att vi ska vara här. Det var inte hit vi skulle. Två år senare besöker en författare kvinnan på en rättspsykiatrisk klinik, och hon menar att hon kommer från framtiden.
Skildringarna från framtiden är så realistiskt beskrivna att jag först låter mig svepas med i det vetenskapligt dystopiska perspektivet. Senare låter jag mig övertygas om att det inte alls handlar om science fiction, utan att det som jag först intalades handlade om någon slags tidsresa, istället har en djupt religiös innebörd. Att den unga kvinnan har ett uppdrag som måste utföras för att avvärja den mörka framtid som samhället annars skulle gå till mötes. Kvinnan kommer med hopp, och nattfjärilarna som bara hon kan se ledsagar henne.
Författaren skildrar hur ett delvis segregerat samhälle där personer med invandrarbakgrund har svårigheter att få arbete. En av de unga männen vid attentatet hade en dröm om att få arbeta på Volvo, men den drömmen uppfylldes inte. Han distanserar sig mer och mer från sin familj. Författaren hade kunnat göra det lätt för sig och ange utanförskap som förklaringsmodell till varför någon väljer att ansluta sig till IS, men han beskriver samhällssituationen som mer komplex än så. Den andre mannen vid attentatet har tvärtom klarat sig väldigt bra i livet, med högsta betyg och ljusa framtidsutsikter. Ändå är det han som blir mest radikaliserad och drivande för terrorism. Författaren drar inga enkla slutsatser om varför attentatet sker utan lämnar frågan öppen åt läsaren att själv ta ställning till.
Än mer komplexa är de delar av berättelsen som skildrar den unga kvinnan. Vem hon egentligen är och vad som egentligen är sant i det hon beskriver från den framtid hon säger sig komma ifrån. Har hon fått skador på grund av tortyr som hon eventuellt utsatts för i fångenskap, eller har hon varit utsatt för avancerad teknologisk och medicinskt försöksverksamhet? Och vad är syftet med att hon tar kontakt med den författare som sedan berättar hennes historia, vad är deras relation till varandra? Svaret på vem hon egentligen är får vi i slutet av boken.
Så här beskriver den unga kvinnan den framtid hon levt i, och återvänt från (s. 79 f):
Jag tror inte att tiden är en rak linje. Jag tror inte att den här historien, eller någon historia som en människa kan berätta, har en enda början, utan flera. Och ingenting tar egentligen slut. Det som hade hänt i den värld jag kommer ifrån var att det hade varit kaos i Kaningården, skjutningar och bilbränder och sånt, balagan, och många av husen var dessutom förstörda av mögel, så till slut tömde politikerna området på folk och byggnaderna stod tomma, och då började ett företag sätta flyktingar i den, och när flyktingarna utvisades blev det en av platserna där sverigefiender hamnade.
Den framtid hon säger sig ha upplevt är en reaktion mot de terrorattentat som radikaliserade muslimska terrorister har utfört. Kopplingen till verkliga händelser som attentatet mot den satiriska tidskriften Charlie Hebdo är uppenbar, liksom frågan om yttrandefrihet och respekt för religiösa symboler med konstnären Lars Vilks som tydligt exempel. I den framtid som boken skildrar har samhällets skräck för terrorattentat utmynnat i ett än mer segregerat samhälle. De invandrare som inte skriver under ett medborgarkontrakt räknas som sverigefiender och hamnar i ett strängt kontrollerat område, kallat Kaningården, vars syfte är tvångsassimilation, till skillnad från integration. Muslimer tvingas att äta griskött och undervisas av så kallade demokratientreprenörer och yttrandefrihetscoacher i jämlikhetsfrågor. De vanliga koranerna är ersatta med nya, svenska, med blågult omslag och ändringar i verserna som handlade om krig och om relationen mellan män och kvinnor.
Det tar tid att läsa den här boken, det är så mycket att ta in och förstå. Inte förrän jag läser bokens sista sidor tror jag mig förstå hur allt hänger ihop. Vem den unga kvinnan är, vad syftet är med hennes berättelse och vilken relation hon har till den författare som hon väljer att berätta sin historia för. Avgörande för att förstå bokens innebörd tror jag är synen på tiden, att den inte utgör en rak linje och att en människas liv inte tar slut i och med att hon dör.
Som jag skrev inledningsvis, har jag svårt att föreställa mig att De kommer att drunkna i sina mödrars tårar inte skulle Augustprisnomineras. För att nomineras skall boken anses tillhöra ”de bästa nyutkomna böckerna, på svenska språket” under perioden oktober 2016 – oktober 2017. En ganska luddig regel, men om man läser tidigare motiveringar till böcker som nominerats, kan man ändå dra vissa slutsatser om vilka kriterier som jurymedlemmarna brukar utgå ifrån. Böckerna skall vara välskrivna och intressanta och de tar många gånger upp existentiella frågor. Som läsare skall man bli berörd och böckerna bör fylla ett tomrum, det vill säga bidra med något nytt. Anyurus bok De kommer att drunkna i sina mödrars tårar uppfyller med råge alla kriterierna.
Det är ingen lättläst bok. Dels varvas skildringar av dåtid, nutid och framtid, dels skiftar berättarperspektiven. Därutöver har berättelsen existentiella och religiösa inslag, eller om det är inslag av science fiction. Det tog tid för mig att få grepp om historien, vad det var som hände, egentligen, och vad det innebar på ett djupare plan.
Boken inleds med att en ung kvinna tillsammans med två unga män kliver in i en bokhandel där en kontroversiell konstnär skall framträda. De tar konstnären och besökarna som gisslan och kvinnan filmar det våld som följer. Mitt under terrorattacken vänder hon sig till en av de andra och viskar: Lyssna på mig. Jag tror inte att vi ska vara här. Det var inte hit vi skulle. Två år senare besöker en författare kvinnan på en rättspsykiatrisk klinik, och hon menar att hon kommer från framtiden.
Skildringarna från framtiden är så realistiskt beskrivna att jag först låter mig svepas med i det vetenskapligt dystopiska perspektivet. Senare låter jag mig övertygas om att det inte alls handlar om science fiction, utan att det som jag först intalades handlade om någon slags tidsresa, istället har en djupt religiös innebörd. Att den unga kvinnan har ett uppdrag som måste utföras för att avvärja den mörka framtid som samhället annars skulle gå till mötes. Kvinnan kommer med hopp, och nattfjärilarna som bara hon kan se ledsagar henne.
Författaren skildrar hur ett delvis segregerat samhälle där personer med invandrarbakgrund har svårigheter att få arbete. En av de unga männen vid attentatet hade en dröm om att få arbeta på Volvo, men den drömmen uppfylldes inte. Han distanserar sig mer och mer från sin familj. Författaren hade kunnat göra det lätt för sig och ange utanförskap som förklaringsmodell till varför någon väljer att ansluta sig till IS, men han beskriver samhällssituationen som mer komplex än så. Den andre mannen vid attentatet har tvärtom klarat sig väldigt bra i livet, med högsta betyg och ljusa framtidsutsikter. Ändå är det han som blir mest radikaliserad och drivande för terrorism. Författaren drar inga enkla slutsatser om varför attentatet sker utan lämnar frågan öppen åt läsaren att själv ta ställning till.
Än mer komplexa är de delar av berättelsen som skildrar den unga kvinnan. Vem hon egentligen är och vad som egentligen är sant i det hon beskriver från den framtid hon säger sig komma ifrån. Har hon fått skador på grund av tortyr som hon eventuellt utsatts för i fångenskap, eller har hon varit utsatt för avancerad teknologisk och medicinskt försöksverksamhet? Och vad är syftet med att hon tar kontakt med den författare som sedan berättar hennes historia, vad är deras relation till varandra? Svaret på vem hon egentligen är får vi i slutet av boken.
Så här beskriver den unga kvinnan den framtid hon levt i, och återvänt från (s. 79 f):
Jag tror inte att tiden är en rak linje. Jag tror inte att den här historien, eller någon historia som en människa kan berätta, har en enda början, utan flera. Och ingenting tar egentligen slut. Det som hade hänt i den värld jag kommer ifrån var att det hade varit kaos i Kaningården, skjutningar och bilbränder och sånt, balagan, och många av husen var dessutom förstörda av mögel, så till slut tömde politikerna området på folk och byggnaderna stod tomma, och då började ett företag sätta flyktingar i den, och när flyktingarna utvisades blev det en av platserna där sverigefiender hamnade.
Den framtid hon säger sig ha upplevt är en reaktion mot de terrorattentat som radikaliserade muslimska terrorister har utfört. Kopplingen till verkliga händelser som attentatet mot den satiriska tidskriften Charlie Hebdo är uppenbar, liksom frågan om yttrandefrihet och respekt för religiösa symboler med konstnären Lars Vilks som tydligt exempel. I den framtid som boken skildrar har samhällets skräck för terrorattentat utmynnat i ett än mer segregerat samhälle. De invandrare som inte skriver under ett medborgarkontrakt räknas som sverigefiender och hamnar i ett strängt kontrollerat område, kallat Kaningården, vars syfte är tvångsassimilation, till skillnad från integration. Muslimer tvingas att äta griskött och undervisas av så kallade demokratientreprenörer och yttrandefrihetscoacher i jämlikhetsfrågor. De vanliga koranerna är ersatta med nya, svenska, med blågult omslag och ändringar i verserna som handlade om krig och om relationen mellan män och kvinnor.
Det tar tid att läsa den här boken, det är så mycket att ta in och förstå. Inte förrän jag läser bokens sista sidor tror jag mig förstå hur allt hänger ihop. Vem den unga kvinnan är, vad syftet är med hennes berättelse och vilken relation hon har till den författare som hon väljer att berätta sin historia för. Avgörande för att förstå bokens innebörd tror jag är synen på tiden, att den inte utgör en rak linje och att en människas liv inte tar slut i och med att hon dör.
Som jag skrev inledningsvis, har jag svårt att föreställa mig att De kommer att drunkna i sina mödrars tårar inte skulle Augustprisnomineras. För att nomineras skall boken anses tillhöra ”de bästa nyutkomna böckerna, på svenska språket” under perioden oktober 2016 – oktober 2017. En ganska luddig regel, men om man läser tidigare motiveringar till böcker som nominerats, kan man ändå dra vissa slutsatser om vilka kriterier som jurymedlemmarna brukar utgå ifrån. Böckerna skall vara välskrivna och intressanta och de tar många gånger upp existentiella frågor. Som läsare skall man bli berörd och böckerna bör fylla ett tomrum, det vill säga bidra med något nytt. Anyurus bok De kommer att drunkna i sina mödrars tårar uppfyller med råge alla kriterierna.
April 29, 2018
4.5 tähteä
HUH HUH MITÄ MÄ JUST LUIN?!
Aivot on sykkyrällä, tunnemaailma on pirstaleina ja kylmäävä tunne valuu päälle.
Melkein jätin tämän lukematta. Vielä ensimmäisten sivujen jälkeenkin epäröin, jokin vähän tökki. Mutta alun tunnustelun jälkeen kirja tarttui sillä tavoin kiinni, että melkein en olisi halunnut lukea sitä, ja silti en voinut muuta kuin lukea sitä. Aina kun laskin kirjan kädestäni, huomasin vain 10 minuutin kuluttua tarttuneeni siihen uudelleen. Tiedän, että luin kirjan liian nopeasti, vauhdilla, pysähtymättä, mutta siitä huolimatta se teki mielettömän vaikutuksen. Jos osaa, kannattaa tälle antaa aikaa. Itse en osannut, vaan pahaenteinen tunnelma kiehtoi liikaa. Luin tämän lähes kokonaan tänään, eilen ne alun vaikeat sivut.
Kirjaa lukiessa oli niitä hetkiä kun ajattelin, että tämän takia luen. Nämä ovat niitä kirjoja, joiden vuoksi kirjallisuus on.
Nyt on niin raunioina mieli, että pakko katsoa ennen nukkumista jotain mieltä keventävää.
4.5 tähteä siksi, että hieman kirjassa kielellä/kerronnalla leikittely meinasi välillä etäännyttää turhaan tarinasta. Tuli vähän sellainen olo, ettei tarinaan uskottu tarpeeksi, ja siihen yritettiin lisätä jotain ylimääräistä irrallisilla lauseilla, kielikuvilla. Mutta kieli ja kerronta ovat hyviä. Lauseet paikallaan. Tässä näkyi nyt hieman se oma epämukavuusalue, jolla en osaa aina olla, joka söi henkilökohtaista lukukokemusta. Muuten kirja on ehdottomasti 5/5.
HUH HUH MITÄ MÄ JUST LUIN?!
Aivot on sykkyrällä, tunnemaailma on pirstaleina ja kylmäävä tunne valuu päälle.
Melkein jätin tämän lukematta. Vielä ensimmäisten sivujen jälkeenkin epäröin, jokin vähän tökki. Mutta alun tunnustelun jälkeen kirja tarttui sillä tavoin kiinni, että melkein en olisi halunnut lukea sitä, ja silti en voinut muuta kuin lukea sitä. Aina kun laskin kirjan kädestäni, huomasin vain 10 minuutin kuluttua tarttuneeni siihen uudelleen. Tiedän, että luin kirjan liian nopeasti, vauhdilla, pysähtymättä, mutta siitä huolimatta se teki mielettömän vaikutuksen. Jos osaa, kannattaa tälle antaa aikaa. Itse en osannut, vaan pahaenteinen tunnelma kiehtoi liikaa. Luin tämän lähes kokonaan tänään, eilen ne alun vaikeat sivut.
Kirjaa lukiessa oli niitä hetkiä kun ajattelin, että tämän takia luen. Nämä ovat niitä kirjoja, joiden vuoksi kirjallisuus on.
Nyt on niin raunioina mieli, että pakko katsoa ennen nukkumista jotain mieltä keventävää.
4.5 tähteä siksi, että hieman kirjassa kielellä/kerronnalla leikittely meinasi välillä etäännyttää turhaan tarinasta. Tuli vähän sellainen olo, ettei tarinaan uskottu tarpeeksi, ja siihen yritettiin lisätä jotain ylimääräistä irrallisilla lauseilla, kielikuvilla. Mutta kieli ja kerronta ovat hyviä. Lauseet paikallaan. Tässä näkyi nyt hieman se oma epämukavuusalue, jolla en osaa aina olla, joka söi henkilökohtaista lukukokemusta. Muuten kirja on ehdottomasti 5/5.
January 28, 2020
What a maelstrom of a book!
I was completely captivated by this simultaneously disturbing and poetic story. It tackles the difficult topics of terrorism, fear of immigrants and immigrants' fears, faschism and faith. Anyuru presented these fears in such a relatable way that it was in parts hard to read, because his dystopian outlook felt all too realistic.
The story leaves the reader in uncertainty whether the events told are due to the imagination of the girl who recounts them or if she indeed did jump in time like she insists. The frequent changes in the first person POV that require full attention while reading also help blurring everything that's going on. As result I found myself constantly scrutinizing what is real and what isn't, which I found superbly compelling.
Together with a wonderfully flowing prose this makes for a powerful mesmerizing read. My 2020 reads have to make an effort to top this experience.
I was completely captivated by this simultaneously disturbing and poetic story. It tackles the difficult topics of terrorism, fear of immigrants and immigrants' fears, faschism and faith. Anyuru presented these fears in such a relatable way that it was in parts hard to read, because his dystopian outlook felt all too realistic.
The story leaves the reader in uncertainty whether the events told are due to the imagination of the girl who recounts them or if she indeed did jump in time like she insists. The frequent changes in the first person POV that require full attention while reading also help blurring everything that's going on. As result I found myself constantly scrutinizing what is real and what isn't, which I found superbly compelling.
Together with a wonderfully flowing prose this makes for a powerful mesmerizing read. My 2020 reads have to make an effort to top this experience.
March 1, 2017
Jag är golvad.
July 3, 2023
Швеция, наше време. В едно ненавършило 20 години момиче, затворено в психиатрична клиника след участие в терористичен атентат, съжителстват две личности: белгийка, почти напълно изгубила съзнание за себе си, и шведска мюсюлманка, дошла от кошмарното бъдеще с мисия да го предотврати. Дали тези две личности са фантазни, плод на душевното разстройство на Аника, е работа на читателя да реши (а задачата на автора е да направи работата трудна).
Мисля си за "12 маймуни" и "Мъртвата зона", от една страна, и за "Дони Дарко", от друга – това са все сюжети, в които обикновени хора се набъркват със свои версии от бъдещето/миналото, и трябва да предприемат необикновени действия, често в собствен ущърб, за да спасят общността, човечеството ("едно-единствено действие може да събуди света"). Анюру (жалко че на корицата няма негова снимка и дата на раждането му: той е черен швед, млад човек и това не е без значение) клони повече към мрака на "Дони Дарко", което го прави и по-далечен от моя вкус. Но пък полага голямо уважително усилие да навърже събитията по убедителен начин и да даде важен поглед към изолираното положение на мюсюлманите в една уж толерантна страна, което в най-лошите си форми прави от невинните виновни ("ужасяваща свобода, в която никога не се бяхме почувствали желани").
Струва ми се малко възсхематичен (в края на снимката продължавам да не се идентифицирам с шведските мюсюлмани, "чернокоси, необичани момчета като него", а знам, че бих могла) и твърде настръхнал (ядът пречи на мъдростта и на емпатията), за да му обикна стила, но много се радвам, че прочетох книгата (краят е много добър). Преводът на Анелия Петрунова е истинско удоволствие, така че получих бонус, който читателите на оригинала си нямат :) Сори, шведи! :)
* * *
"снегът, който се сипеше на капризни воали", "съботното гъмжило", "война, в която униформа е цветът на кожата"
"а окото му се приближава толкова много до лещата, че престава да бъде част от анатомията на лицето и се превръща в нещо друго, нечовешко и непристойно: кръвясалото, меко като белтъка на яйце стъклено тяло, блещукащият в розово праг на клепача, мрежата на ириса около черната дупка на зеницата"
"използваше прекалено много думи и всичките бяха погрешни"
"с поглед, който сякаш казваше, че всеки камък, всяка песъчинка са се разцепили на две"
"мислеше, че ме спасява от онова, от което аз го спасявах"
"Думи като врати на стари хладилници и половинки от тухли, думи, които не ставаха за нищо, думи като вътрешността на коли и перални машини. Изкорубени, ръждясали думи, думи като гофрирани маркучи и като скъсани дрехи и килими, думи, които не искаш да пипнеш дори с ръкавици."
"прегърбена под нечувана тежест, сякаш се намираше на планета с по-силна гравитация"
"и от нея не остава друго освен някакво отчаяние около дадена фасада или бордюр"
"стои в една пукнатина насред самото сътворение"
"Някога търсил ли си / изгубена половина? / Парчето, което не е добре оформено, елегантно, семпло? / Половината, която е грозна, тежка, грапава..." "Migritude"
Мисля си за "12 маймуни" и "Мъртвата зона", от една страна, и за "Дони Дарко", от друга – това са все сюжети, в които обикновени хора се набъркват със свои версии от бъдещето/миналото, и трябва да предприемат необикновени действия, често в собствен ущърб, за да спасят общността, човечеството ("едно-единствено действие може да събуди света"). Анюру (жалко че на корицата няма негова снимка и дата на раждането му: той е черен швед, млад човек и това не е без значение) клони повече към мрака на "Дони Дарко", което го прави и по-далечен от моя вкус. Но пък полага голямо уважително усилие да навърже събитията по убедителен начин и да даде важен поглед към изолираното положение на мюсюлманите в една уж толерантна страна, което в най-лошите си форми прави от невинните виновни ("ужасяваща свобода, в която никога не се бяхме почувствали желани").
Струва ми се малко възсхематичен (в края на снимката продължавам да не се идентифицирам с шведските мюсюлмани, "чернокоси, необичани момчета като него", а знам, че бих могла) и твърде настръхнал (ядът пречи на мъдростта и на емпатията), за да му обикна стила, но много се радвам, че прочетох книгата (краят е много добър). Преводът на Анелия Петрунова е истинско удоволствие, така че получих бонус, който читателите на оригинала си нямат :) Сори, шведи! :)
* * *
"снегът, който се сипеше на капризни воали", "съботното гъмжило", "война, в която униформа е цветът на кожата"
"а окото му се приближава толкова много до лещата, че престава да бъде част от анатомията на лицето и се превръща в нещо друго, нечовешко и непристойно: кръвясалото, меко като белтъка на яйце стъклено тяло, блещукащият в розово праг на клепача, мрежата на ириса около черната дупка на зеницата"
"използваше прекалено много думи и всичките бяха погрешни"
"с поглед, който сякаш казваше, че всеки камък, всяка песъчинка са се разцепили на две"
"мислеше, че ме спасява от онова, от което аз го спасявах"
"Думи като врати на стари хладилници и половинки от тухли, думи, които не ставаха за нищо, думи като вътрешността на коли и перални машини. Изкорубени, ръждясали думи, думи като гофрирани маркучи и като скъсани дрехи и килими, думи, които не искаш да пипнеш дори с ръкавици."
"прегърбена под нечувана тежест, сякаш се намираше на планета с по-силна гравитация"
"и от нея не остава друго освен някакво отчаяние около дадена фасада или бордюр"
"стои в една пукнатина насред самото сътворение"
"Някога търсил ли си / изгубена половина? / Парчето, което не е добре оформено, елегантно, семпло? / Половината, която е грозна, тежка, грапава..." "Migritude"
November 4, 2021
Nu har jag läst om den här boken. Förstår fortfarande inte allt, men gillade den mer den här gången. Tidsperspektivet är så komplicerat att jag nästan får ont i huvudet pga måste koncentrera mig så mycket
August 29, 2021
Each society gets the dystopian fiction it deserves.
No surprise that Swedish literature obsesses with darkly racist scenarios that are just a tiny bit too close to being true to be comfortable escapism reading.
Who gets to decide what Swedishness is and who can claim it for themselves? Who wants that label, anyway?
If that is the question, the answer inevitably leads to some nauseating truths about human segregation and violence.
It also leads to the reflection that nationalism is an illness and that very few people work on a cure.
They just try to isolate the symptoms of (Un-)Swedishness ...
Dark and necessary!
No surprise that Swedish literature obsesses with darkly racist scenarios that are just a tiny bit too close to being true to be comfortable escapism reading.
Who gets to decide what Swedishness is and who can claim it for themselves? Who wants that label, anyway?
If that is the question, the answer inevitably leads to some nauseating truths about human segregation and violence.
It also leads to the reflection that nationalism is an illness and that very few people work on a cure.
They just try to isolate the symptoms of (Un-)Swedishness ...
Dark and necessary!
July 29, 2018
Parhaiden lukemieni kirjojen top20-listalle. Niitä romaaneja, joka kaikkien tulisi lukea.
Perhosvaikutuksista, syvästä uskosta omaan oikeamielisyyteen ja toisten uhkaavuuteen, toivosta, identiteetistä, kotimaasta. Loistokkaasti yliluonnollisilla kuljetuksilla kirjoitettu dystopia, joka kuitenkin voi olla totta pelottavan helposti.
Luin hitaasti tarinaan ja kieleen keskittyen. Täydellinen romaani.
Perhosvaikutuksista, syvästä uskosta omaan oikeamielisyyteen ja toisten uhkaavuuteen, toivosta, identiteetistä, kotimaasta. Loistokkaasti yliluonnollisilla kuljetuksilla kirjoitettu dystopia, joka kuitenkin voi olla totta pelottavan helposti.
Luin hitaasti tarinaan ja kieleen keskittyen. Täydellinen romaani.
November 15, 2019
I am writing to those of you who won’t believe that what I’m saying can happen in Sweden. You’ll think I’m lying because you think you’re still Swedish.
Johannes Anyuru's De kommer att drunkna i sina mödrars tårar won the 2017 August Prize in Sweden, and has now been translated into English by Saskia Vogel as They Will Drown In Their Mothers' Tears, and published by Two Lines Press. The 2016 winner of the same prize was Lina Woolf's De polyglotta älskarna, also rendered into English (as The Polyglot Lovers) by Vogel.
The novel opens at a comic book store in Gotherburg, where a consciously inflammatory cartoonist is doing a reading. Three young Islamic fundamentalists stage an armed terrorist attack, which one, a teenage girl, our narrator, films and broadcasts live from her cellphone. Another Amin is about to slit the cartoonist's throat. But something feels very wrong to her - she's literally seen the scene she is filming before, and she wasn't in it, and she makes a decision to intervene and end the attack.
The story then takes us forward two years. She is confined in a psychiatric facility, and, at her request, is visited by an author (who seems something of an avatar for Anyuru). She tells him a seemingly far-fetched story - she is actually from 15 years in a future, a future with a different past.
As far as the authorities are concerned, the girl was born in Brussels, converted to Islam age 14 due to a boyfriend, was somehow caught up in fundamentalism and rendered to a camp in Jordan, where she suffered physical torture and neurological experiments. Further radicalised by her experience, she then came to Sweden and quickly joined the terror group.
But as far as she is concerned, she is a Swede from 15 years in the future and this isn't even her body (and indeed the girl claims not to understand Flemish and mysteriously speaks fluent Swedish). In her time she was the daughter of two immigrants from Algeria. And in her timeline, Amin was accompanied by his sister (who in the present-day world died as a child) and succeeded in his attack:
I come from a place where Amin did kill that artist, and where his sister detonated her bomb vest when the police tried to enter the store.
Further the act was, in her world, this was a trigger for a nativist backlash. Those who don't conform with society's norm, including those practicising other religions, are confined into The Rabbit Yard, a former (from the present day) housing estate, now turned into a prison ghetto. The Muslim community are forced to eat pork and have access only to an edited, approved version of the Koran, and other groups are treated no better:
It might sound crazy that people ended up in a camp because they hadn’t signed their Citizens Contracts or had eaten kosher or halal but ....
you were Swedish if the Swedes thought you were Swedish, that’s what I learned in our Core Values class. I wasn’t Swedish because I was Muslim or whatever. But I mean, who was the first Swede anyway - the one who’d decided who got to be Swedish?
This set up all occurs early on in the novel - and Anyuru's aim isn't to write a speculative fiction novel. He leaves open whether the girl's claims are the hallucinations caused by her torture in the camp, or if somehow (which the novel hints) in the camp her personality was transplanted from the future into the present-day body of this girl, sent back almost Terminator style to alter the past.
Instead the novel is more a meditation on identity, language and guilt (the author ponders if the killing really was enough to tip the population to anti-Islamic hostility, does that mean that the Muslim population is to blame for their own fate).
3.5 stars - 3 for now as the themes raised are ones explored elsewhere and the book didn't provide answers and indeed couldn't quite decide if it was speculative fiction or not, but perhaps if it remains with me, I'll upgrade to 4.
Johannes Anyuru's De kommer att drunkna i sina mödrars tårar won the 2017 August Prize in Sweden, and has now been translated into English by Saskia Vogel as They Will Drown In Their Mothers' Tears, and published by Two Lines Press. The 2016 winner of the same prize was Lina Woolf's De polyglotta älskarna, also rendered into English (as The Polyglot Lovers) by Vogel.
The novel opens at a comic book store in Gotherburg, where a consciously inflammatory cartoonist is doing a reading. Three young Islamic fundamentalists stage an armed terrorist attack, which one, a teenage girl, our narrator, films and broadcasts live from her cellphone. Another Amin is about to slit the cartoonist's throat. But something feels very wrong to her - she's literally seen the scene she is filming before, and she wasn't in it, and she makes a decision to intervene and end the attack.
The story then takes us forward two years. She is confined in a psychiatric facility, and, at her request, is visited by an author (who seems something of an avatar for Anyuru). She tells him a seemingly far-fetched story - she is actually from 15 years in a future, a future with a different past.
As far as the authorities are concerned, the girl was born in Brussels, converted to Islam age 14 due to a boyfriend, was somehow caught up in fundamentalism and rendered to a camp in Jordan, where she suffered physical torture and neurological experiments. Further radicalised by her experience, she then came to Sweden and quickly joined the terror group.
But as far as she is concerned, she is a Swede from 15 years in the future and this isn't even her body (and indeed the girl claims not to understand Flemish and mysteriously speaks fluent Swedish). In her time she was the daughter of two immigrants from Algeria. And in her timeline, Amin was accompanied by his sister (who in the present-day world died as a child) and succeeded in his attack:
I come from a place where Amin did kill that artist, and where his sister detonated her bomb vest when the police tried to enter the store.
Further the act was, in her world, this was a trigger for a nativist backlash. Those who don't conform with society's norm, including those practicising other religions, are confined into The Rabbit Yard, a former (from the present day) housing estate, now turned into a prison ghetto. The Muslim community are forced to eat pork and have access only to an edited, approved version of the Koran, and other groups are treated no better:
It might sound crazy that people ended up in a camp because they hadn’t signed their Citizens Contracts or had eaten kosher or halal but ....
you were Swedish if the Swedes thought you were Swedish, that’s what I learned in our Core Values class. I wasn’t Swedish because I was Muslim or whatever. But I mean, who was the first Swede anyway - the one who’d decided who got to be Swedish?
This set up all occurs early on in the novel - and Anyuru's aim isn't to write a speculative fiction novel. He leaves open whether the girl's claims are the hallucinations caused by her torture in the camp, or if somehow (which the novel hints) in the camp her personality was transplanted from the future into the present-day body of this girl, sent back almost Terminator style to alter the past.
Instead the novel is more a meditation on identity, language and guilt (the author ponders if the killing really was enough to tip the population to anti-Islamic hostility, does that mean that the Muslim population is to blame for their own fate).
3.5 stars - 3 for now as the themes raised are ones explored elsewhere and the book didn't provide answers and indeed couldn't quite decide if it was speculative fiction or not, but perhaps if it remains with me, I'll upgrade to 4.
March 19, 2019
(на български по-долу):
Det här är en bok om hur framtiden skulle kunna se ut, om saker och ting fortsätter på samma sätt - om främlingsfientligheten i samhället inte minskar, utan fortsätter att öka; om världen inte sätter stopp för terrorismen; om statsledare fortsätter att föra krig och utplåna sin befolkning och tvinga de vanliga människorna att fly från sina länder; om världen inte blir en bättre plats att leva i. Johannes Anyuru skriver om ett möjligt framtida Sverige där muslimer måste teckna medborgarkontrakt för att kunna bo kvar; där vanliga personer med icke-kristen tro inte kan praktisera den utan att riskera att bli förklarade sverigefiender och bli inlåsta i läger och behandlade som icke-människor (utan att ha gjort sig skyldiga till några brott). Författaren tecknar en mörk bild av Sverige - och inte bara Sverige, förresten, utan vilket som helst land där det bor personer med olika bakgrund och olika religioner - ett land där vanliga ungdomar som är födda och uppvuxna där och talar språket utan brytning, och har gått i skolan med alla andra barn, känner sig hotade och vet att de aldrig riktigt kommer att passa in - det är så de blir terrorister. Men huvudpersonerna i boken vågar hoppas på en bättre framtid. Det är i Sverige de egentligen hör till, det är svenska som är deras egentliga språk. Katastrofen Anyuru beskriver går att undvika.
***
В тази книга се разказва как би могло да изглежда бъдещето, ако развитието продължи по същия начин - ако ксенофобията не намалее, а продължи да се увеличава; ако светът не сложи край на тероризма; ако държавните лидери продължат да водят войни, да унищожават населението си и да принуждават обикновените хора да бягат от родината си; ако светът не стане по-добро място. Юханес Анюру описва една възможна бъдеща Швеция, в която мюсюлманите трябва да подписват договор за гражданство, за да могат да продължат да живеят в страната; една Швеция, в която обикновените хора с нехристиянска религия не могат да продължат да изповядват вярата си, без да рискуват да бъдат обявени за врагове на Швеция, да бъдат затворени в лагери и третирани като нечовеци (без да са извършили престъпления). Авторът рисува мрачна картина на Швеция - и не само Швеция, между другото, а която и да било държава, където живеят хора с различен произход и различна религия - държава, в която обикновените младежи, родени и израснали там и говорещи езика без акцент, които са ходили на училище с всички останали деца, се чувстват застрашени и знаят, че никога няма да се впишат - точно така се става терорист. Но героите в книгата се осмеляват да таят надежда за едно по-добро бъдеще. Точно в Швеция всъщност е домът им, шведският е техният език. Катастрофата, описана от Анюру, може да бъде избегната.
Det här är en bok om hur framtiden skulle kunna se ut, om saker och ting fortsätter på samma sätt - om främlingsfientligheten i samhället inte minskar, utan fortsätter att öka; om världen inte sätter stopp för terrorismen; om statsledare fortsätter att föra krig och utplåna sin befolkning och tvinga de vanliga människorna att fly från sina länder; om världen inte blir en bättre plats att leva i. Johannes Anyuru skriver om ett möjligt framtida Sverige där muslimer måste teckna medborgarkontrakt för att kunna bo kvar; där vanliga personer med icke-kristen tro inte kan praktisera den utan att riskera att bli förklarade sverigefiender och bli inlåsta i läger och behandlade som icke-människor (utan att ha gjort sig skyldiga till några brott). Författaren tecknar en mörk bild av Sverige - och inte bara Sverige, förresten, utan vilket som helst land där det bor personer med olika bakgrund och olika religioner - ett land där vanliga ungdomar som är födda och uppvuxna där och talar språket utan brytning, och har gått i skolan med alla andra barn, känner sig hotade och vet att de aldrig riktigt kommer att passa in - det är så de blir terrorister. Men huvudpersonerna i boken vågar hoppas på en bättre framtid. Det är i Sverige de egentligen hör till, det är svenska som är deras egentliga språk. Katastrofen Anyuru beskriver går att undvika.
***
В тази книга се разказва как би могло да изглежда бъдещето, ако развитието продължи по същия начин - ако ксенофобията не намалее, а продължи да се увеличава; ако светът не сложи край на тероризма; ако държавните лидери продължат да водят войни, да унищожават населението си и да принуждават обикновените хора да бягат от родината си; ако светът не стане по-добро място. Юханес Анюру описва една възможна бъдеща Швеция, в която мюсюлманите трябва да подписват договор за гражданство, за да могат да продължат да живеят в страната; една Швеция, в която обикновените хора с нехристиянска религия не могат да продължат да изповядват вярата си, без да рискуват да бъдат обявени за врагове на Швеция, да бъдат затворени в лагери и третирани като нечовеци (без да са извършили престъпления). Авторът рисува мрачна картина на Швеция - и не само Швеция, между другото, а която и да било държава, където живеят хора с различен произход и различна религия - държава, в която обикновените младежи, родени и израснали там и говорещи езика без акцент, които са ходили на училище с всички останали деца, се чувстват застрашени и знаят, че никога няма да се впишат - точно така се става терорист. Но героите в книгата се осмеляват да таят надежда за едно по-добро бъдеще. Точно в Швеция всъщност е домът им, шведският е техният език. Катастрофата, описана от Анюру, може да бъде избегната.
December 20, 2019
Holy shit you guys. Johannes Anyuru’s They Will Drown In Their Mothers’ Tears was incredible. About a father, and writer, and Muslim who, over a period of time, interviews a young woman in a a forensic mental health facility in Sweden and tries to unpack her role in a violent act that she both participated in and prevented, and whether or not she is a woman with a mind damaged in contemporary back door government torture of possible ISIS affiliated youth, or if she is, at least in part, a child of a future where Muslims in Sweden are locked away in horrific circumstances who has found a way backwards to try to undo a pivotal moment in time. Wow. This book says a lot. It says a lot about state sanctioned violence and state fuelled racism, it says a lot about the state of the world and where we seem to be heading, and, maybe, it says the most about what it is to be a migrant or the child of migrants, trying desperately to build a life out of love and hope through an unbearable cultural dislocation, only to become unsafe and dangerously unwelcome in the place you sought sanctuary. This book was profound. I finished it late last night, and had to dream about it and reread the last three chapters this morning to fully process it’s artfulness.
September 20, 2021
The blurb sounded so very intriguing but vague enough that I didn't know the whole plot. It was intense, sometimes difficult read and very !much more serious then i could have imagined going on. Was more in for a thriller kind of book but this was more of a distopian but a very good book and I'm glad I didn't know much going into it
July 24, 2023
“Jag skriver till dig som ännu inte vet att galenskapen alltid blir normal, till slut, och det normala blir galenskap.”
Det är ytterst ovanligt att en stöter på böcker som lämnar ett spår hos en, nästan som att man sakta men säkert under läsningen blir urholkad och det är i det där hålet som orden sedan stannar kvar. De kommer att drunkna i sina mödrars tårar har lämnat ett rejält hål i mig, och jag tvivlar på att jag någonsin kommer att glömma bort denna underliga, makalösa bok.
Utan att avslöja för mycket har Johannes Anyuru skrivit en bok som rör terroristgruppen Daesh, rasism, islam och Sverige. Han beskriver nästan för tydligt terrordåd och konsekvenserna dessa kan få, både på kort sikt men även långvarigt. Det är minst sagt oerhört skrämmande hur enkelt det är att föreställa sig mitt hemland som den dystopi han beskriver.
Något som jag känner påverkade min läsning och gjorde den till något ännu mer speciellt, var det drömlika och iskalla sättet Anyuru skrev på, och även sårbarheten i hans ord. Det är tydligt att han ursprungligen är poet, och ännu tydligare att han skriver rakt från hjärtat. Han är lika rädd själv för framtiden han målar upp som Tundraflickan är.
De kommer att drunkna i sina mödrars tårar var ingen rolig läsupplevelse. Den rent av skrämde mig. Men det är just på grund av detta som den är så viktig, och jag är glad att just en sån här bok blev hedrad med Augustpriset. Jag kan inte tänka mig en mer värdig vinnare.
Det är ytterst ovanligt att en stöter på böcker som lämnar ett spår hos en, nästan som att man sakta men säkert under läsningen blir urholkad och det är i det där hålet som orden sedan stannar kvar. De kommer att drunkna i sina mödrars tårar har lämnat ett rejält hål i mig, och jag tvivlar på att jag någonsin kommer att glömma bort denna underliga, makalösa bok.
Utan att avslöja för mycket har Johannes Anyuru skrivit en bok som rör terroristgruppen Daesh, rasism, islam och Sverige. Han beskriver nästan för tydligt terrordåd och konsekvenserna dessa kan få, både på kort sikt men även långvarigt. Det är minst sagt oerhört skrämmande hur enkelt det är att föreställa sig mitt hemland som den dystopi han beskriver.
Något som jag känner påverkade min läsning och gjorde den till något ännu mer speciellt, var det drömlika och iskalla sättet Anyuru skrev på, och även sårbarheten i hans ord. Det är tydligt att han ursprungligen är poet, och ännu tydligare att han skriver rakt från hjärtat. Han är lika rädd själv för framtiden han målar upp som Tundraflickan är.
De kommer att drunkna i sina mödrars tårar var ingen rolig läsupplevelse. Den rent av skrämde mig. Men det är just på grund av detta som den är så viktig, och jag är glad att just en sån här bok blev hedrad med Augustpriset. Jag kan inte tänka mig en mer värdig vinnare.
March 17, 2020
Nisam ljubitelj romana naučne fantastike, ali „Udaviće se u suzama svojih majki“ sam doživela potpuno drugačije. Na početku romana se upoznajemo sa glavnom junakinjom, jednom od organizatora terorističkog napada. Još se tu, na neki način, približavamo muslimanima i islamu, da bismo u toku priče mogli da se saživimo sa junacima i shvatimo razloge njihovih postupaka. Kasnije saznajemo da ništa nije onako kao što izgleda.
Menjanje tački gledišta i naratora, mnogi doživljeni govori i tokovi svesti čine ovaj roman posebnim. Napisan je tako da potpuno okupira misli u periodu čitanja i nakon njega. Pisac uspeva da nas natera da se zamislimo i razmislimo u kakvom svetu živimo.
Tu je putovanje kroz vreme! Ili možda nešto sasvim drugo?
Ne želim ništa više da otkrivam. Otkrijte sami.
Menjanje tački gledišta i naratora, mnogi doživljeni govori i tokovi svesti čine ovaj roman posebnim. Napisan je tako da potpuno okupira misli u periodu čitanja i nakon njega. Pisac uspeva da nas natera da se zamislimo i razmislimo u kakvom svetu živimo.
Tu je putovanje kroz vreme! Ili možda nešto sasvim drugo?
Ne želim ništa više da otkrivam. Otkrijte sami.
July 17, 2018
Prachtig. Bijzonder. Gruwelijk. Al zag ik de ontknoping al van verre aankomen - ik heb van begin tot eind genoten van dit boek.
Mijn complete recensie lees je op Boekvinder.be.
Mijn complete recensie lees je op Boekvinder.be.
April 22, 2017
Jag är färdig. Behöver aldrig mer läsa.
Inget peakar denna läsupplevelse.
Inget peakar denna läsupplevelse.
August 7, 2021
“Un solo acontecimiento puede despertar al mundo.”
Promocionado como un auténtico fenómeno literario en los países escandinavos y con varios premios, desde aquí doy fe de lo bueno que es el libro.
En este libro viajamos a Suecia, a la tienda de cómics de Hondo, donde Göran Loberg conversará con el dueño de la tienda sobre los límites de la libertad de expresión. Su último proyecto: un recopilatorio de tiras cómicas que contienen caricaturas del profeta Mahoma y objetos profanos. En este encuentro, la librería es atacada por tres personas, el pánico estalla y la que va a ser nuestra protagonista tiene un secreto que va a cambiarlo todo.
Dos años después, un famoso escritor es el encargado de entrevistar a esta mujer en la clínica psiquiátrica en la que vive, ya que quiere contarle que… viene del futuro: “como si se viera a sí misma desde fuera, como en un sueño”.
¿El futuro? Terrorismo, miedo, torturas y racismo, religión y fe. El auge del fascismo…
Relato profundo, debo decir que a veces se torna confuso, pero que se convierte en una lectura que engancha (sobre todo de la mitad hacia el final) y en la que además tenemos que estar muy atentos, ya que va cambiando de narrador a su gusto y el lenguaje es muy poético. Yo, que no estoy acostumbrada a leer libros tan “reales” y a la misma vez tan distópicos, se me ha puesto la piel de gallina en ciertos momentos intentando empatizar con el relato.
Y sí, nos hace dudar… ¿Qué es real y qué no?
Promocionado como un auténtico fenómeno literario en los países escandinavos y con varios premios, desde aquí doy fe de lo bueno que es el libro.
En este libro viajamos a Suecia, a la tienda de cómics de Hondo, donde Göran Loberg conversará con el dueño de la tienda sobre los límites de la libertad de expresión. Su último proyecto: un recopilatorio de tiras cómicas que contienen caricaturas del profeta Mahoma y objetos profanos. En este encuentro, la librería es atacada por tres personas, el pánico estalla y la que va a ser nuestra protagonista tiene un secreto que va a cambiarlo todo.
Dos años después, un famoso escritor es el encargado de entrevistar a esta mujer en la clínica psiquiátrica en la que vive, ya que quiere contarle que… viene del futuro: “como si se viera a sí misma desde fuera, como en un sueño”.
¿El futuro? Terrorismo, miedo, torturas y racismo, religión y fe. El auge del fascismo…
Relato profundo, debo decir que a veces se torna confuso, pero que se convierte en una lectura que engancha (sobre todo de la mitad hacia el final) y en la que además tenemos que estar muy atentos, ya que va cambiando de narrador a su gusto y el lenguaje es muy poético. Yo, que no estoy acostumbrada a leer libros tan “reales” y a la misma vez tan distópicos, se me ha puesto la piel de gallina en ciertos momentos intentando empatizar con el relato.
Y sí, nos hace dudar… ¿Qué es real y qué no?
July 10, 2020
Fabulös bok om utanförskap. Så känsligt skriven, vacker och rå. Förlåtande och brutal på samma gång. En verklig läsupplevelse!
April 6, 2024
Så stark, smart, tänkvärd, vacker och hemsk. Början var något av det mest intensiva och gripande jag läst på länge, och slutet knöt ihop trådarna perfekt. Vill läsa om hela boken för att se den med nya ögon nu.
July 7, 2018
Very beautiful and horrific book.
To not spoil to much (can be read on the book's backside); the story feels like a mixture of social-thriller and soft-SciFi as it describes the meeting between a young woman at a criminal mental institute and a man who take notes of her story.
The book switches between flashes of a, possibly made up, dystopic future of a fascistic Sweden and the present where the man contemplates whether that future is real or not.
The language is very fluent and poetic which would have made me want to read it if only for the text itself. But the story was cleaver and I really enjoyed the dualistic implications it showed.
I highly recommend this book, especially if you like dystopian stories or if you are interested in minority cultures in western countries, as you follow characters who carries a muslim herritage and how societies view them.
To not spoil to much (can be read on the book's backside); the story feels like a mixture of social-thriller and soft-SciFi as it describes the meeting between a young woman at a criminal mental institute and a man who take notes of her story.
The book switches between flashes of a, possibly made up, dystopic future of a fascistic Sweden and the present where the man contemplates whether that future is real or not.
The language is very fluent and poetic which would have made me want to read it if only for the text itself. But the story was cleaver and I really enjoyed the dualistic implications it showed.
I highly recommend this book, especially if you like dystopian stories or if you are interested in minority cultures in western countries, as you follow characters who carries a muslim herritage and how societies view them.
February 15, 2021
Прелюбопитно и странно четиво. Много мрачно и мистично, но "мистично" по някакъв sci-fi начин.
Усещането за мрак и безнадеждност се засилва и от корицата.
Определено е една по-различна книга за исляма и ислямските малцинства в Швеция и в една футуристична анти-Швеция.
Хареса ми идеята за пътуване (преместване) във времето и за прехвърлянето на самоличности от едно тяло в друго, но някак си реализацията не ми допадна особено.
Мисля, че ако книгата беше по-добре структурирана , щеше да е по-лесна за четене и възприемане.
Както вече казах - особен тип книга е, не съжалявам, че я прочетох.
Усещането за мрак и безнадеждност се засилва и от корицата.
Определено е една по-различна книга за исляма и ислямските малцинства в Швеция и в една футуристична анти-Швеция.
Хареса ми идеята за пътуване (преместване) във времето и за прехвърлянето на самоличности от едно тяло в друго, но някак си реализацията не ми допадна особено.
Мисля, че ако книгата беше по-добре структурирана , щеше да е по-лесна за четене и възприемане.
Както вече казах - особен тип книга е, не съжалявам, че я прочетох.
April 12, 2017
Tappade nästan andan. Skriver otroligt bra. Många, många bottnar. Så klokt om något så svårt. Och så välkommet. Boken var nästan en femma men höll tillbaka till en fyra för det kändes ibland som för många förvecklingar som blev lite ansträngda. Jag läser gärna om längre fram.
December 23, 2017
En riktigt mäktig läsupplevelse som jag kommer att komma ihåg länge! Läs hela recensionen här: https://ewelinasbokblogg.blogspot.se/...
May 1, 2018
Als Oxfam Novib-lid krijg ik vaak gratis boeken thuisgestuurd, uit een boekenreeks die niet-westerse schrijvers een podium wil bieden. Daar zat ook "Ze zullen verdrinken in hun moeders tranen" bij, van de Zweeds- Oegandese (!) Islamitische schrijver Johannes Anyuru, een boek dat alle belangrijke Zweedse literatuurprijzen won en dat op originele wijze een mislukte IS-aanslag beschrijft. Dat maakte mij nieuwsgierig, dus las ik het. Soms met ergernis, vanwege een aantal naar mijn smaak warrige of larmoyante zinnen. Soms met angst, vanwege de dystopische sfeer en de naargeestige beschrijvingen van IS-terreur en fascistische contra-terreur. Maar vooral met bewondering en instemming, vanwege het brandend actuele onderwerp en de naar mijn smaak even originele als fraaie vorm en stijl die voor dat onderwerp gekozen wordt.
Het boek begint met een zelfmoord- en moordaanslag van drie IS-aanhangers (twee mannen, een vrouw) op een cartoonist die in zijn tekeningen wel erg ruw met het beeld van Allah omsprong. Doel is om deze man bruut te slachten, dit te verfilmen, ook te verfilmen hoe zij zichzelf en vele anderen opblazen, en de film "viral" te laten gaan op internet. Maar de vrouwelijke terrorist, die ook tot taak had de aanslag te filmen, voorkomt de aanslag op het allerlaatste moment. En haar vrienden overleven het gebeuren niet. Twee jaar later bezoekt de schrijver, een Islamiet die zeer beseft dat hij de wanhoop en zelfvernietigende verdooldheid van IS-aanhangers en Syrië-gangers ook uit eigen ervaring wel kent, de terroriste in een kliniek, waar zij behandeld wordt voor zware psychose. In gesprekken met haar, en door haar aan hem gerichte teksten te lezen, hoort hij haar verbijsterende verhaal: zij is teruggezonden uit de toekomst om de aanslag te voorkomen. En om door de aanslag te voorkomen de uiterst naargeestige toekomst waarin ze leefde ongedaan te maken. Want zij leefde in de toekomst die voortvloeide uit een versie van de aanslag die WEL was gelukt. Wat niet alleen leidde tot veel doden op dat moment, maar ook tot een keten van contra-terreur en vreemdelingenhaat waardoor Zweden in een fascistisch land verandert dat al zijn Islamitische burgers onderdrukt, in veel gevallen met bruut geweld en met bijna surrealistische martelingen. Die helaas ook weer niet zo surrealistisch zijn, omdat sommige van de in extenso beschreven gruwelen ons wel bekend zijn van de Abu Ghraipgevangenis of van Guantánamo Bay. De terroriste was dus geen terroriste, maar een Islamitische vervolgde burger in een toekomstig zeer dystopisch Zweden, en via een complex proces van meerdere zielsverhuizingen is haar ziel teruggekeerd in de tijd om het lichaam en geest van de "terroriste van toen" over te nemen en de aanlag van toen te verijdelen. En zo dus Zweden te redden van een dystopische toekomst.
Een verwarrend verhaal, dat op m.i. heel functionele wijze extra verwarrend wordt verteld. Door twee ik-figuren: de schrijver en de jonge vrouw die naar eigen zeggen uit de toekomst is teruggekeerd. Maar vaak ook wordt de jonge vrouw in de derde enkelvoud beschreven, als een "zij" met uiterst verwarde gevoelens. Zonder dat we weten of deze omschrijving afkomstig is uit de invoelende verbeeldingskracht van de schrijver, of juist uit de geschriften van de vrouw zelf. Bovendien duurt het vaak heel lang voordat we kunnen zien in welke tijdslaag het verhaal speelt, dus in de dystopische toekomst, in de periode vlak voor de verijdelde aanslag, OF juist de periode vlak voor de oorspronkelijke, juist WEL geslaagde aanslag. Extra complex is dat wij als lezer een boek lang moeten aarzelen tussen twee hypotheses: 1) dat de jonge vrouw inderdaad uit de toekomst is teruggekeerd en dat haar bizarre verhaal op waarheid berust of 2) dat de jonge vrouw, door het vele leed dat haar is overkomen, in een psychose is terechtgekomen zodat haar verhaal één groot gruwelijk waanbeeld is. Hypotheses overigens die zich helaas ook laten combineren, want de toekomst waaruit de jonge vrouw is teruggekeerd lijkt sterk op een tot werkelijkheid geworden psychose. Zoals ook Abu Ghraip of veel euveldaden van IS-aanhangers zonder meer maar al te werkelijk zijn, maar ook het surrealistische onwerkelijkheidskarakter uitademen van waanzin en psychose. Oftewel: of de jonge vrouw nu psychotisch is of niet, het toekomstbeeld dat ze schetst is juist door het waanzinnige en volkomen onwerkelijke karakter ervan maar al te goed mogelijk. En maar al te passend bij wat er NU al volop aan de hand is. Althans, dat is volgens mij de boodschap van Anyuru.
Een mij behoorlijk ontregelende boodschap, in een volgens mij bewust gekozen ontregelende stijl en vorm. "In haar dromen zochten de resten van een onbegrijpelijke ervaring naar beelden", zo wordt over de jonge vrouw gezegd. Zelf zegt ze bovendien: "Als ik echt een goede dichter was geweest [...], dan had ik een gedicht kunnen schrijven dat de woorden een voor een presenteerde en liet zien hoe kapot ze waren in mijn tijd, hoe ze leken op al het andere afval dat je overal in de Konijnenhof zag liggen. Woorden als oude koelkastdeuren en halve bakstenen, woorden die nergens goed voor waren, woorden als het inwendige van auto's en wasmachines. Gebutste, roestige woorden, woorden als rafelige elektriciteitsdraden en versleten kleren en kleden, woorden die je zonder handschoenen niet eens wilde horen". Waanzin viert hoogtij. Onbegrijpelijke ervaring zoekt naar beelden. En die beelden worden verwoord in kapotte woorden, in een taal dus die de schrijnende waanzin niet toedekt maar toont. Kan het somberder? Kan het pijnlijker? Nauwelijks. Maar ja, bij de boodschap die Anyuru mijns inziens over wil brengen past nu eenmaal geen harmonische stijl en vorm. Want de taal van de oude Islamistische dichters, die nog overal schoonheid zagen, DIE taal is voorgoed kapot. Zegt de jonge vrouw. En zegt ook Anyuru voor mijn gevoel, door zijn gebruik van een behoorlijk ontregelende plot en een vaak behoorlijk disharmonische taal.
Toch is dit volkomen schrijnende en hopeloze boek tegelijk ook vol van hoop. De schrijver raakt uiteindelijk helemaal overtuigd door het dystopische visioen van de jonge vrouw, maar ontvlucht toch niet zijn land, omdat hij zich verplicht voelt om hoop te blijven voelen. Hetgeen vooral in het naar mijn smaak fraaie slot van deze roman overtuigend wordt verwoord. En op vele eerdere pagina's waren er al mooie spranken van die hoop te zien, omdat de schrijver daar juist geen kapotte woorden of ontregelende beelden kiest maar poëtische beelden vol schoonheid. Bijvoorbeeld in de lange beschrijving van een gebed, samen met zijn dochter. Waarin hij "hem die zijn gelijke niet kende, die onze zielen droeg in de palm van zijn hand, met een ontoereikende kreet aanriep: Allah". Over zijn dochter zegt hij vervolgens: "Ze was op de leeftijd dat ze me iedere dag wel een keer op een wolkenformatie wees of op het parelmoeren schild van een kever, en wat ze bad toen ze daar op mijn schoot zat wist ik niet, omdat ik mij inbeeldde dat ze al in het paradijs was. Maak mij vroom, fluisterde ik en ik keek neer in het kommetje van mijn handen. In mijn handpalmen leken de lijnen en rimpels op de facetten van een kristal". De Islam is niet alleen IS en onderdrukking, de Islam is ook schoonheid. De wereld kent niet alleen waanzinnige lelijkheid, maar ook poëzie. En daarom is dit boek van Anyuru niet alleen ontregelend dystopisch en verwarrend, maar ook vol dichterlijke schoonheid. En schoonheid biedt hoop.
Het boek begint met een zelfmoord- en moordaanslag van drie IS-aanhangers (twee mannen, een vrouw) op een cartoonist die in zijn tekeningen wel erg ruw met het beeld van Allah omsprong. Doel is om deze man bruut te slachten, dit te verfilmen, ook te verfilmen hoe zij zichzelf en vele anderen opblazen, en de film "viral" te laten gaan op internet. Maar de vrouwelijke terrorist, die ook tot taak had de aanslag te filmen, voorkomt de aanslag op het allerlaatste moment. En haar vrienden overleven het gebeuren niet. Twee jaar later bezoekt de schrijver, een Islamiet die zeer beseft dat hij de wanhoop en zelfvernietigende verdooldheid van IS-aanhangers en Syrië-gangers ook uit eigen ervaring wel kent, de terroriste in een kliniek, waar zij behandeld wordt voor zware psychose. In gesprekken met haar, en door haar aan hem gerichte teksten te lezen, hoort hij haar verbijsterende verhaal: zij is teruggezonden uit de toekomst om de aanslag te voorkomen. En om door de aanslag te voorkomen de uiterst naargeestige toekomst waarin ze leefde ongedaan te maken. Want zij leefde in de toekomst die voortvloeide uit een versie van de aanslag die WEL was gelukt. Wat niet alleen leidde tot veel doden op dat moment, maar ook tot een keten van contra-terreur en vreemdelingenhaat waardoor Zweden in een fascistisch land verandert dat al zijn Islamitische burgers onderdrukt, in veel gevallen met bruut geweld en met bijna surrealistische martelingen. Die helaas ook weer niet zo surrealistisch zijn, omdat sommige van de in extenso beschreven gruwelen ons wel bekend zijn van de Abu Ghraipgevangenis of van Guantánamo Bay. De terroriste was dus geen terroriste, maar een Islamitische vervolgde burger in een toekomstig zeer dystopisch Zweden, en via een complex proces van meerdere zielsverhuizingen is haar ziel teruggekeerd in de tijd om het lichaam en geest van de "terroriste van toen" over te nemen en de aanlag van toen te verijdelen. En zo dus Zweden te redden van een dystopische toekomst.
Een verwarrend verhaal, dat op m.i. heel functionele wijze extra verwarrend wordt verteld. Door twee ik-figuren: de schrijver en de jonge vrouw die naar eigen zeggen uit de toekomst is teruggekeerd. Maar vaak ook wordt de jonge vrouw in de derde enkelvoud beschreven, als een "zij" met uiterst verwarde gevoelens. Zonder dat we weten of deze omschrijving afkomstig is uit de invoelende verbeeldingskracht van de schrijver, of juist uit de geschriften van de vrouw zelf. Bovendien duurt het vaak heel lang voordat we kunnen zien in welke tijdslaag het verhaal speelt, dus in de dystopische toekomst, in de periode vlak voor de verijdelde aanslag, OF juist de periode vlak voor de oorspronkelijke, juist WEL geslaagde aanslag. Extra complex is dat wij als lezer een boek lang moeten aarzelen tussen twee hypotheses: 1) dat de jonge vrouw inderdaad uit de toekomst is teruggekeerd en dat haar bizarre verhaal op waarheid berust of 2) dat de jonge vrouw, door het vele leed dat haar is overkomen, in een psychose is terechtgekomen zodat haar verhaal één groot gruwelijk waanbeeld is. Hypotheses overigens die zich helaas ook laten combineren, want de toekomst waaruit de jonge vrouw is teruggekeerd lijkt sterk op een tot werkelijkheid geworden psychose. Zoals ook Abu Ghraip of veel euveldaden van IS-aanhangers zonder meer maar al te werkelijk zijn, maar ook het surrealistische onwerkelijkheidskarakter uitademen van waanzin en psychose. Oftewel: of de jonge vrouw nu psychotisch is of niet, het toekomstbeeld dat ze schetst is juist door het waanzinnige en volkomen onwerkelijke karakter ervan maar al te goed mogelijk. En maar al te passend bij wat er NU al volop aan de hand is. Althans, dat is volgens mij de boodschap van Anyuru.
Een mij behoorlijk ontregelende boodschap, in een volgens mij bewust gekozen ontregelende stijl en vorm. "In haar dromen zochten de resten van een onbegrijpelijke ervaring naar beelden", zo wordt over de jonge vrouw gezegd. Zelf zegt ze bovendien: "Als ik echt een goede dichter was geweest [...], dan had ik een gedicht kunnen schrijven dat de woorden een voor een presenteerde en liet zien hoe kapot ze waren in mijn tijd, hoe ze leken op al het andere afval dat je overal in de Konijnenhof zag liggen. Woorden als oude koelkastdeuren en halve bakstenen, woorden die nergens goed voor waren, woorden als het inwendige van auto's en wasmachines. Gebutste, roestige woorden, woorden als rafelige elektriciteitsdraden en versleten kleren en kleden, woorden die je zonder handschoenen niet eens wilde horen". Waanzin viert hoogtij. Onbegrijpelijke ervaring zoekt naar beelden. En die beelden worden verwoord in kapotte woorden, in een taal dus die de schrijnende waanzin niet toedekt maar toont. Kan het somberder? Kan het pijnlijker? Nauwelijks. Maar ja, bij de boodschap die Anyuru mijns inziens over wil brengen past nu eenmaal geen harmonische stijl en vorm. Want de taal van de oude Islamistische dichters, die nog overal schoonheid zagen, DIE taal is voorgoed kapot. Zegt de jonge vrouw. En zegt ook Anyuru voor mijn gevoel, door zijn gebruik van een behoorlijk ontregelende plot en een vaak behoorlijk disharmonische taal.
Toch is dit volkomen schrijnende en hopeloze boek tegelijk ook vol van hoop. De schrijver raakt uiteindelijk helemaal overtuigd door het dystopische visioen van de jonge vrouw, maar ontvlucht toch niet zijn land, omdat hij zich verplicht voelt om hoop te blijven voelen. Hetgeen vooral in het naar mijn smaak fraaie slot van deze roman overtuigend wordt verwoord. En op vele eerdere pagina's waren er al mooie spranken van die hoop te zien, omdat de schrijver daar juist geen kapotte woorden of ontregelende beelden kiest maar poëtische beelden vol schoonheid. Bijvoorbeeld in de lange beschrijving van een gebed, samen met zijn dochter. Waarin hij "hem die zijn gelijke niet kende, die onze zielen droeg in de palm van zijn hand, met een ontoereikende kreet aanriep: Allah". Over zijn dochter zegt hij vervolgens: "Ze was op de leeftijd dat ze me iedere dag wel een keer op een wolkenformatie wees of op het parelmoeren schild van een kever, en wat ze bad toen ze daar op mijn schoot zat wist ik niet, omdat ik mij inbeeldde dat ze al in het paradijs was. Maak mij vroom, fluisterde ik en ik keek neer in het kommetje van mijn handen. In mijn handpalmen leken de lijnen en rimpels op de facetten van een kristal". De Islam is niet alleen IS en onderdrukking, de Islam is ook schoonheid. De wereld kent niet alleen waanzinnige lelijkheid, maar ook poëzie. En daarom is dit boek van Anyuru niet alleen ontregelend dystopisch en verwarrend, maar ook vol dichterlijke schoonheid. En schoonheid biedt hoop.
May 17, 2021
“Amin lleva el filo reluciente hasta el cuello de Loberg y, al ver en la pantalla ese acontecimiento, la chica se acuerda.
Por fin se acuerda de dónde ha visto antes a Amin.
Deja de grabar.” ~ Se ahogarán en las lágrimas de sus madres de Johannes Anyuru.
Suecia. Tres jóvenes irrumpen en una librería durante la presentación de un cómic con viñetas de Mahoma. Entre los tres hay una joven encargada de documentarlo todo pero cuando el cabecilla procede a decapitar al autor del cómic ella deja de grabar.
Años después, encerrada en un centro psiquiátrico, reclama a un escritor para contarle su historia que comienza con un dato curioso: ella viene del futuro. A partir de ahí nos sumergimos en Siria, y seguimos en Suecia. Conocemos la vida de Amin y como todo va influyendo en la historia del escritor.
A veces sucede que coges un libro en el momento equivocado. Y este es un ejemplo. Tengo la sensación de que este libro me hubiese gustado más si lo hubiese leído en otro momento de mi vida pero lo cierto es que ahora no era su momento. Me he dispersado montón de veces durante su lectura, me he perdido, he vuelto atrás y no he logrado conectar con nada.
Como podéis imaginar la historia tiene un gran trasfondo de denuncia: racismo, terrorismo, fanatismo, y un largo etcétera. Si os interesa la problemática, os puede interesar.
Por fin se acuerda de dónde ha visto antes a Amin.
Deja de grabar.” ~ Se ahogarán en las lágrimas de sus madres de Johannes Anyuru.
Suecia. Tres jóvenes irrumpen en una librería durante la presentación de un cómic con viñetas de Mahoma. Entre los tres hay una joven encargada de documentarlo todo pero cuando el cabecilla procede a decapitar al autor del cómic ella deja de grabar.
Años después, encerrada en un centro psiquiátrico, reclama a un escritor para contarle su historia que comienza con un dato curioso: ella viene del futuro. A partir de ahí nos sumergimos en Siria, y seguimos en Suecia. Conocemos la vida de Amin y como todo va influyendo en la historia del escritor.
A veces sucede que coges un libro en el momento equivocado. Y este es un ejemplo. Tengo la sensación de que este libro me hubiese gustado más si lo hubiese leído en otro momento de mi vida pero lo cierto es que ahora no era su momento. Me he dispersado montón de veces durante su lectura, me he perdido, he vuelto atrás y no he logrado conectar con nada.
Como podéis imaginar la historia tiene un gran trasfondo de denuncia: racismo, terrorismo, fanatismo, y un largo etcétera. Si os interesa la problemática, os puede interesar.
June 4, 2023
Just finished They Will Drown in Their Mothers' Tears. Some list this as science fiction, because it has an element of time travel to it. But to think of this as SF is to approach the story with the wrong attitude.
It's about a young woman, teenager, who gets herself involved in a terrorist attack in a comic book store -- think Charlie Hebdo -- in Sweden. She's using her phone to stream the attack live, and then inexplicably turns her automatic rifle on her fellow terrorists and kills them.
Why she does that is central to the whole story.
We next meet her in a mental institution where she is being held -- diagnosis schizophrenia. No one knows what to make of her. She's Belgium born and raised but can't speak Flemish or French, only Swedish. Somehow she had ended up in a torture tank in Syria, a place renown for horrible psychological crimes.
She swears she's from a future Sweden, one where immigrants must sign oaths of loyalty, and if they don't they lose their rights and are forced to live in the "Rabbit Yard." She lived in the Rabbit Yard.
She asks to meet with a Swedish writer she admires. He was raised in the Rabbit Yard too, but the Rabbit Yard of his Sweden, the real Sweden, isn't a detention camp; it's an immigrant community where poor and disaffected immigrants, many Muslim, live. In the future Sweden her dad is a writer too. She tells this writer her story in writing, never verbally. There is power in the simplicity of her writing. Over time their relationship grows, becomes something more than interviewer/interviewee, although neither will admit it to the other.
This is not about the terrorist attack, per se. It's about this young girl's sad, sad life and why she turned her rifle on her fellow terrorists. Perhaps it is about her relationship with this writer too. It's about individuals.
The story jumps around a little too much for my tastes, and there is too much we don't know until the end, but the power of her tale and the mystery of why she did what she did kept my attention. A lot of the right nerves are touched reading this one.
Something happens at the end that brings everything together. I thought I had it figured out but I hadn't. When this something happens a lot of things that made little sense suddenly make perfect sense.
Quick read and worth it.
It's about a young woman, teenager, who gets herself involved in a terrorist attack in a comic book store -- think Charlie Hebdo -- in Sweden. She's using her phone to stream the attack live, and then inexplicably turns her automatic rifle on her fellow terrorists and kills them.
Why she does that is central to the whole story.
We next meet her in a mental institution where she is being held -- diagnosis schizophrenia. No one knows what to make of her. She's Belgium born and raised but can't speak Flemish or French, only Swedish. Somehow she had ended up in a torture tank in Syria, a place renown for horrible psychological crimes.
She swears she's from a future Sweden, one where immigrants must sign oaths of loyalty, and if they don't they lose their rights and are forced to live in the "Rabbit Yard." She lived in the Rabbit Yard.
She asks to meet with a Swedish writer she admires. He was raised in the Rabbit Yard too, but the Rabbit Yard of his Sweden, the real Sweden, isn't a detention camp; it's an immigrant community where poor and disaffected immigrants, many Muslim, live. In the future Sweden her dad is a writer too. She tells this writer her story in writing, never verbally. There is power in the simplicity of her writing. Over time their relationship grows, becomes something more than interviewer/interviewee, although neither will admit it to the other.
This is not about the terrorist attack, per se. It's about this young girl's sad, sad life and why she turned her rifle on her fellow terrorists. Perhaps it is about her relationship with this writer too. It's about individuals.
The story jumps around a little too much for my tastes, and there is too much we don't know until the end, but the power of her tale and the mystery of why she did what she did kept my attention. A lot of the right nerves are touched reading this one.
Something happens at the end that brings everything together. I thought I had it figured out but I hadn't. When this something happens a lot of things that made little sense suddenly make perfect sense.
Quick read and worth it.
April 27, 2021
La novela empieza fuerte, narra lo que la sinopsis dice, un asalto, en Gotemburgo, a una librería, toma de rehenes y tres asaltantes armados, muy bien narrada esa parte, con mucha fuerza y con pluma ágil.
Luego la narración pierde fuerza, pasan dos años y de los tres asaltantes solo sobrevive la chica encargada de filmar la escena, es encerrada en un sanatorio psiquiátrico y se pone en contacto con un famoso escritor de origen sirio que vive en Suecia para contarle su historia y como la recuerda.
Esa parte es confusa, hasta leer unas cuantas páginas no se sabe quien habla si la chica o el escritor ya que es en primera persona y hasta que no da una pista no se sabe quién dice qué. Hay muchos saltos temporales, infancia de la chica, ¿recuerdos en un campo similar a los nazis donde hacen practicas con los seres humanos?
Por otra parte, es una distopía o más bien una paradoja del tiempo, la chica dice que viene del futuro y que recuerda partes de su pasado, desde luego Suecia no queda muy bien parada en el tema de acogida de emigrantes que huyen de la guerra de Siria y la separación entre musulmanes y suecos está impresa en la forma de vida de los suecos.
El autor es hijo de ugandés y sueca e imagino que bastante de lo que cuenta algo de realidad y base tendrá.
Me ha dejado un poco descolocada la lectura, no por el archifamoso estado del bienestar nórdico tan bien explotado por ellos, más bien por su política de emigración y su segregación.
Luego la narración pierde fuerza, pasan dos años y de los tres asaltantes solo sobrevive la chica encargada de filmar la escena, es encerrada en un sanatorio psiquiátrico y se pone en contacto con un famoso escritor de origen sirio que vive en Suecia para contarle su historia y como la recuerda.
Esa parte es confusa, hasta leer unas cuantas páginas no se sabe quien habla si la chica o el escritor ya que es en primera persona y hasta que no da una pista no se sabe quién dice qué. Hay muchos saltos temporales, infancia de la chica, ¿recuerdos en un campo similar a los nazis donde hacen practicas con los seres humanos?
Por otra parte, es una distopía o más bien una paradoja del tiempo, la chica dice que viene del futuro y que recuerda partes de su pasado, desde luego Suecia no queda muy bien parada en el tema de acogida de emigrantes que huyen de la guerra de Siria y la separación entre musulmanes y suecos está impresa en la forma de vida de los suecos.
El autor es hijo de ugandés y sueca e imagino que bastante de lo que cuenta algo de realidad y base tendrá.
Me ha dejado un poco descolocada la lectura, no por el archifamoso estado del bienestar nórdico tan bien explotado por ellos, más bien por su política de emigración y su segregación.
May 14, 2021
06-07.05.2021
Charlie Hedbo saldırısına hepimiz haberlerden aşinayız. Bu saldırı merkeze alınarak bir distopya okumak ister misiniz peki?
Ben ardı ardına iki farklı distopya okudum bu konu üstüne! İnanılmaz denk geldi asla böyle bir planım yoktu ve fakat ilk distopya (İtaat - Michel Houellebecq/ithaki modern) benim beklentimi karşılamadığında hemen okuma listemde gerilerde olan bu kitaba koştum.
Hiç yanılmamışım, bu kitabı okuyun. Açık ara çok başarılı. Hele ki Aslı Perker 'in enfes çevirisi.
Avrupa, özellikle Orta Doğu ve totalde dünyanın genelinde, özgürlük, hak ve adalet bakımından bir arzu nesnesi olmasına karşılık, açık ve tehlike boyutuna varır şekilde yaygınlaşan bir İslamafobi' yi de büyütüyor bünyesinde.
Yazar, İsveç özelinde muazzam bir distopik atmosfer yaratıyor, yer yer çuvaldızı kendine yer yer aşırı dincilere batırıyor, göçmenlere, azınlıktakilere.
Belki yer yer rahatsız ediyor, ki bence distopya rahatsız etmeli, zorlamalı ki bugünden geleceğe bakışı netlemek mümkün olsun, sonunda okuru çok tatmin eden bir eser ortaya çıkarıyor.
Ben olaya, duruma ve kavramlara hakimiyetini çok beğendim. Çeviri de başarılı olunca muazzam doyurucu bir okuma oldu.
Israrla tavsiye ediyor ve keyifli okumalar diliyorum.
#readingismycardio #aslihanneokudu #okudumbitti #2021okumalarım #okuryorumu #kitaptavsiyesi #neokudum #profilkitap #aslıperker #çevirikitaplar #johannesanyuru #anneleriningözyaşlarındaboğalacaklar #augustprize #2017eniyikurgukitabı
Charlie Hedbo saldırısına hepimiz haberlerden aşinayız. Bu saldırı merkeze alınarak bir distopya okumak ister misiniz peki?
Ben ardı ardına iki farklı distopya okudum bu konu üstüne! İnanılmaz denk geldi asla böyle bir planım yoktu ve fakat ilk distopya (İtaat - Michel Houellebecq/ithaki modern) benim beklentimi karşılamadığında hemen okuma listemde gerilerde olan bu kitaba koştum.
Hiç yanılmamışım, bu kitabı okuyun. Açık ara çok başarılı. Hele ki Aslı Perker 'in enfes çevirisi.
Avrupa, özellikle Orta Doğu ve totalde dünyanın genelinde, özgürlük, hak ve adalet bakımından bir arzu nesnesi olmasına karşılık, açık ve tehlike boyutuna varır şekilde yaygınlaşan bir İslamafobi' yi de büyütüyor bünyesinde.
Yazar, İsveç özelinde muazzam bir distopik atmosfer yaratıyor, yer yer çuvaldızı kendine yer yer aşırı dincilere batırıyor, göçmenlere, azınlıktakilere.
Belki yer yer rahatsız ediyor, ki bence distopya rahatsız etmeli, zorlamalı ki bugünden geleceğe bakışı netlemek mümkün olsun, sonunda okuru çok tatmin eden bir eser ortaya çıkarıyor.
Ben olaya, duruma ve kavramlara hakimiyetini çok beğendim. Çeviri de başarılı olunca muazzam doyurucu bir okuma oldu.
Israrla tavsiye ediyor ve keyifli okumalar diliyorum.
#readingismycardio #aslihanneokudu #okudumbitti #2021okumalarım #okuryorumu #kitaptavsiyesi #neokudum #profilkitap #aslıperker #çevirikitaplar #johannesanyuru #anneleriningözyaşlarındaboğalacaklar #augustprize #2017eniyikurgukitabı
December 6, 2019
It’s been a long while - at least a couple years - since a read a book where I was simply consumed with the crushing need to finish it in a single sitting. I’m older now, and my children don’t know what sleeping in is, so that sort of late night reading alludes me; as such this one took me two sittings, but younger me would have had the drive to see this one through in one mad frantic dash to the finish.
Beginning to end this was exceptional; it crams so many ideas and thoughts and ruminations into a compelling and beautifully written story, which is simultaneously heartbreaking, infuriating, terrifying, and elegiac. It manages to be both current and relevant while also inhabiting a speculatively weird narrative space. Well written and fucking smart; what else can you really ask for?
Beginning to end this was exceptional; it crams so many ideas and thoughts and ruminations into a compelling and beautifully written story, which is simultaneously heartbreaking, infuriating, terrifying, and elegiac. It manages to be both current and relevant while also inhabiting a speculatively weird narrative space. Well written and fucking smart; what else can you really ask for?
November 16, 2017
En helt fantastisk bok! Svår att beskriva och förmodligen gör inte ens beskrivningen den rättvisa. Ett pendlande i tid och rum mellan framtid och nutid. Vi får följa två huvudkaraktärer: författaren och en annans historia, som vi inte riktigt vet vem det är. Terrorist? Schizofren? Eller en tidsresenär?
De smärtsamma beskrivningarna av utanförskap, att ärva sorg från emigrerande föräldrar. Höghusen. Vad blir en människa när den är helt dehumaniserad? När språket tas bort, rättigheter skalas av, en efter en.
Jag har en känsla av att denna bok kommer följa mig länge.
De smärtsamma beskrivningarna av utanförskap, att ärva sorg från emigrerande föräldrar. Höghusen. Vad blir en människa när den är helt dehumaniserad? När språket tas bort, rättigheter skalas av, en efter en.
Jag har en känsla av att denna bok kommer följa mig länge.
Displaying 1 - 30 of 573 reviews